Kategorier
Nyheter

Nyårskalender 2022

Snart kommer vår nyårskalender på en skärm nära dig! Se trailern som släpps i allhelgonahelgen till vår decemberkalender med en ny lucka operafilm på 3 – 5 minuter varje dag fram till nyårsafton.

Tre Knivar från Wei är en nyskriven kammaropera i fri tolkning av Harry Martinsons pjäs. Under 2023 planeras ett flertal uppsättningar i olika format. Kompositören Reine Jönsson och regissören Patrik Sörling ligger bakom projektet där tre musiker, sju sångare och en dansare medverkar.

Pjäsen

Reine Jönsson och Patrik Sörling skissade för femton år sedan på en opera efter Harry Martinsons pjäs Tre Knivar från Wei, som själv skrev på pjäsen under lika många år med början 1947, bara två år efter andra världskriget. Man anar tankar kring koncentrationsläger och frågan: Hur lever jag under skuggan av en snar död? När Reine och Patrik fick tillfälle att förverkliga operan var det åter krig i Europa. Precis som i Tre Knivar från Wei är döden ständigt närvarande..

Genom massmorden har makten slaktat också den ande
vi lärdes att förknippa med människodöden.
Dödens majestät ligger slaktat

Harry Martinson – Vagnen, 1960

I ett fängelse för dömda till ”den halva nåden” väntar kvinnor på att fienden skall bryta in och döden komma genom Fenixhärskarinnans påbjudna rit med tre knivar.

Musiken är skriven av Reine Jönsson som tagit fasta på idéer besläktade med Martinsons egna tankar om ”den nya enkelheten” och funderingar kring dramatik, om musik och drama som ett rotsystem och musikalisk barnatro. Partituret består av 88 minuter musik. Librettot av regissören Patrik Sörling är en bearbetning av Harrys pjäs kombinerat med fragment ur Martinsons och Karin Boyes liv och diktande.

Medverkande:

Shi Mo – Sami Yousri
Lai – Ulrika Tenstam
Hertiginnan – Elisabeth Leyser
Prinsessan – Amelia Jakobsson
Nan Fei – Ella Morin
Li Hua – Shannon Taylor (dansare)
Pa – Julia Lindgren
Kong – Jon Nilsson
Piano – Love Derwinger
Klarinett och basklarinett – Kristian Möller
Cello – Mats Olofsson

Tonsättare – Reine Jönsson
Dirigent – Pia Bygdéus
Inspelningstekniker – Jimmy Svensson
Mask och kostym – Robin Karlsson
Libretto och regi – Patrik Sörling
Videoassistent – Viktor Johansson
Knivsmed – Sami Yousri

Med stöd och hjälp från Kulturbryggan, Ifö Center och SKH Opera.

Stockholm, Bromölla

Först ut att visas är trailern till en nyårskalender med en ny scen varje dag under december månad. Efter nyår 2023 finns samtliga avsnitt ur filmen att beskåda utan kostnad. 

Kategorier
Nyheter

Filmen

I somras spelades filmen ”Tre knivar från Wei” in på Ifö Center i Bromölla. Historien bygger på en pjäs av Harry Martinson.

Pjäsen

Harry Martinson skrev på ”Tre knivar från Wei” under 17 år med början 1947, bara två år efter andra världskriget. Man anar tankar kring koncentrationsläger, rasism och frågan: Hur lever jag under skuggan av en snar död? Handlingen i pjäsen är förlagd till Kina under 600-talet men skulle lika gärna kunna handla om andra auktoritära regimer på framväxt idag vilket vi snuddar vid i operan. Kejsarinnan Wu förvisar kvinnor av konkurrentklanen Tang till fängelseliknande ”hov”, långt från huvudstaden nära de Tartarhordar som hotar invadera landet. Kvinnorna tvingas bära knivar som hårprydnader med vilka man ska ta sitt liv om fienden anfaller. För säkerhets skull har kejsarinnan försett lägret med tempelslaven Lai som har till uppgift att döda de som inte förmår att ta sitt eget liv. Martinson skrev om det totalitära samhället, som han kallar Lydnaden. Här lär man sig lugn, poesi och att vårda sin kropp. Tangdamerna skickas på korrektionsläger för att lära sig om det mönster Lydnaden kräver. Här finns en lärarinna, som samtidigt utför ett subtilt motstånd inom sin hierarkiska ställning.

Korta avsnitt på ca 3 – 5 minuter fogas samman i ett system som utvecklas efter en plan som uppstått på grund av arbetssättet mellan olika konstformer. Vissa avsnitt är parallella. Musik och bild är ibland kontrapunktiska varianter som utvecklas likt ett rotsystem. Tack vare avsnittens olika kombinationer ges publiken ständigt nya aspekter av det rika materialet.

Rotsystem

Musiken

Musiken är nykomponerad i den västerländska konstmusikaliska traditionen med erfarenhet av de senaste decenniernas estetiska landvinningar (modernism, processform, spektralanalys, minimalism, algoritmiska kompositionstekniker) som utgångspunkt med relation till numera klassiska postmoderna tekniker och arbete med samtida tekniker. Musikens anda är dock närmare en musikalisk barnatro som möjliggör ett naturligt kammarmusikaliskt musicerande och en mer melodisk sångstil utan att falla tillbaka på klichéer. Sångstämmorna förväntar sig operasångare i teknik och uttrycksförmåga.

Librettot

Librettot bygger på pjäsen “Tre knivar från Wei” samt dikter av Harry Martinson och Karin Boye. Martinson var tidigt intresserad av kinesisk filosofi och den taoistiska mystiken. Han hade också speciella tankar om dramatik som öppnar för möjligheten att lägga till våra egna tankar om en tolkning i linje med en “föreställning” som förgrenas. Operan är förankrad i Martinsons hembygd av idag och pekar samtidigt på hans liv som fattigbarn, sjöman, anarkist och utskälld nobelpristagare men också om naturälskaren med livsfunderingar. Tre linjer är närvarande; pjäsen, Harrys liv och hans sista tid på sjukhuset.

De kröp i fårorna på Nårda gård. Hösten var vacker och människorna förstod inte att man behövde lite ömhet, en smekning över pannan.

Ur Nässlorna blomma av Harry Martinson

Vi har valt metaforen rotsystem trots att det mer påminner om en vandring i ett flerdimensionellt landskap. Idén om rotsystem är grunden för projektet. Det för även tankarna till Deleuzes rhizombegrepp men har egentligen växt fram ur studier i tajichuan med feltolkningar av Daodejing, I Ching och Yin-Yang. Rotsystemet är en form som ständigt förändras, från de första skisserna till de färdiga presentationerna. Varje föreställning är en ny resa genom detta landskap.

Först bearbetas pjäsen och libretto skrivs. Musiken komponeras och spelas in. Operan repeteras, filmas och dokumenteras successivt på video. Avsnitten fogas samman för att kunna användas interaktivt av det program som tar emot information från åskådarna genom olika sensorer vars algoritmer skapar intressanta vandringar i rotsystemet. Kopplingar och noder mellan avsnitten blir som korsvägar i ett mångdimensionellt landskap. Arbetssättet följer rotsystemets idé. Vi börjar med en scen (2 – 7 minuter) och lägger sedan till två nya scener. Första produktionens tre scener produceras sedan digitalt. Andra omgången spelas ett 30-tal scener in med sångare på plats. Tredje omgången spelas hela materialet in på video.

Avsnitten växer successivt fram och samtliga detaljer som dramaturgi, regi, komposition, kostym, musikalisk tolkning kommer att påverka varandra på ett sätt som normalt inte förekommer i en operaproduktion. Genom att stanna upp vid varje litet steg i processen med möjlighet att ta ut nya riktningar bildas nya noder för den valda vägen. Eftersom konstarterna tillåter olika grad av upprepning, med musiken som mer tillåtande än dramaturgin och berättandet påverkar det tillvägagångssättet och mängden noder.  Med vårt rotsystem som bas växer en karta fram som även går att ta sig igenom interaktivt för publiken. Genom att dokumentera och utveckla de små förändringarna som sker inom samtliga praktiker kommer helheten att skapa nya arbetsformer och utveckla operan som konstart.

“Tre knivar från Wei” kommer att visas i Martinsons barndomstrakter med spelplatser som Sveriges minsta bibliotek (en telefonkiosk i Bromölla), på webben och i Ifö Centers 40 000 m2 stora fabrikslokaler där vi i projektet skapar en stor utställning med samtliga medverkande som uppträder live i samklang med det inspelade materialet. Lägg märke till att begreppet föreställning är utvidgat och att operan inte är en “traditionell” scenföreställning även om vi inte utesluter det i en framtida version.

Kategorier
Nyheter

Harry Martinson

HARRY MARTINSON (1904–1978) hade en uppväxt märkt av armod. Som sjuåring ackorderades han ut som sockenbarn och gick under flera år från fosterhem till fosterhem. Flera av dem rymde han ifrån. 

Sexton år gammal tog han hyra som jungman på motorseglaren Willy som gick på fraktfart i Nord- och Östersjön. De följande sju åren arbetade Martinson som sjöman och tillfällighetsarbetare, och gick tidvis på luffen. Arbetet som sjöman avsatte spår i debutboken Spökskepp (1929); havet, sjöfåglarna, koleldningen blir här på samma gång påtagliga erfarenheter och lödiga bilder för liv, kraft och längtan. 

Även i diktsamlingen Nomad (1931) utvinns förtätad lyrik ur sjömanslivet. Med detaljskärpa och djärvhet i skildringen berättar Martinson om den särskilda rymd och tid som är havets. Det självupplevda ligger även till grund för de båda reseböckerna Resor utan mål (1932) och Kap farväl! (1933). Världsnomaden rör sig där från skepp till skepp, från hav till hav i ständig dynamisk, såväl andlig som kroppslig, färdsel. 

Martinsons tredje diktsamling – Natur (1934) – markerar en ny fas i författarskapet. Han lät sig inspireras av rysk modernism och dikterna rister och lågar av expressionistiska och impressionistiska bilder. Samlingen följdes av de två självbiografiska böckerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Martinson gör i dessa böcker upp med sig själv som ung; många gånger i hårda ordalag. Men han talar också om den ”bristens ångest” som formar det fattiga sockenbarnet. Kärlekslösheten är den tyngsta sten en människa tvingas bära.

Natur och filosofi

Under slutet av trettiotalet skriver Martinson en svit om tre naturböcker där iakttagelser av livets gång, i linneansk anda, också formar en livsfilosofi och en skarp samtidskritik; en kritik som återkommer i hans första roman Den förlorade jaguaren (1941), skriven i andra världskrigets skugga. I diktsamlingen Passad (1945) möter ett klarnat, enkelt uttryck. Martinson var tidigt intresserad av kinesisk filosofi och den taoistiska mystiken blir här en möjlig andlig vandringsväg för den grubblande nomaden. Passaden blir en enande vind som knyter samman världsdelar och tider. 

Romanen Vägen till klockrike (1948) gestaltar såväl en inre som en yttre resa. Luffaren Bolle vandrar sin ändlösa luffarväg, i ständig eftertanke och kontemplation. Han är också, med Martinsons ord, ”den tidlösa människan”, bortom alla fastslagna planer och färdiga ordningar. Målet hägrar alltid lite längre bort – klockriket – en ort som ständigt återstår, ständigt finns i reserv.